Som grafisk formgivare och illustratör har jag mången gång startat med en blank yta. Allra oftast med ett vitt papper. Min grafisk formlärare och mentor, Bo Arnros, lärde oss att det inte är ett vitt papper vi har framför oss. Det är ett rum. Ett rum att fylla. I mitt fall som grafisk formgivare inom reklam och information handlade det oftast om att leda kund genom ett mail, en annons, en banner, en hemsida, ett uppslag etc till önskad handling. Inte sällan adoptioner av satta design- och brandmanualer eller europakampanjer som skulle tas ut till en svensk dito.
Men det stora var alltid att skapa ur intet. Det gäller även text ska sägas. Att som copywriter sitta med ett annat form av tomt rum som ska fyllas på kommando är också en fantastiskt utvecklande utmaning. Detta är något jag tänkt på sistone när jag gick igenom gamla hårddiskar och annat och fann en av mina illustrationer av Palm Pilot V som jag ritade för skojs skull, typ 2003 i mitt älskade Illustrator. Ur intet, förstås. Det är absolut en åldersmarkör och jag älskade min Palm Pilot högt, ska sägas. Kan sakna det digitala men ändå analoga som det innebar. En fick synka kontakter och annat vid sin dator. Sedan var den offline. Jag hade min Palm Pilot V som modell förstås. Att återskapa varje knapp och varje knapps illustration till ikonerna på skrivytan och arbetet med ljus och skugga i vektor är magiskt när en får till precis som en tänkt. Glädjen av att ha skapat något helt av egen hand, ur intet.
Det är lite som när en ser en Zorn-tavla och texturen efter mästaren pensel och en kan känna en fysisk kontakt med konstnären, flera år efter dennes jordafärd. Det är alltid lika vibrerande.
Snabbspolning tills idag. Hur påverkar AI denna skaparglädje? Kan säga att i jobbsammanhang är det inte samma utmaning att börja med en vit yta. Eller ja. Jag börjar fortfarande likadant. Med papper och penna. Nu kan jag skriva ned mina tankar och funderingar under min reflektionstid eller i språnget i anteckningsblock. Föredrar anteckningsblock och en bra penna för det är alltid snabbast. Ingen väntan på att en enhet ska vakna – om den är laddad. Sedan fotar jag ofta av det handskrivna och slänger in och få anteckningarna renskrivna eller rent av använder dessa som prompt och för att få till ett första utkast. I mitt dagliga värv idag handlar det mycket om att få ned idéer, strategier, planer, user stories, instruktioner och annat. Att penna ned ett par ting i ett möte, fota av och ge prompt ”skriv konsoliderad user story med acceptance criteria på engelska” sparar mycket tid. Men det är inte ett direkt skapande utan snarare producerande av instruktioner i rätt format. Som i sig är en konstform, absolut. Men ingen Zorn-tavla direkt.
Jag testade förstås att prompta ett par olika AI-modeller till att rita en Palm Pilot V. Men det blev inte bra. Eftersom min reflektion inte handlar om att jämföra kvalité på utkomsterna lägger jag inte upp dessa tester här. Och det är väl det här som är grejen. Att prompta rätt tar tid. Att lära upp en modell/agent tar tid. Och då kan det vara snabbare att börja med ett vitt papper och göra jobbet själv i vissa fall. När promptandet tar tid från uppgiften har jag börjat tänka om.
Att exempelvis arbeta som grafisk formgivare idag lockar mig inte på samma sätt längre. Det egna skapandet, hantverket som en blir bättre på för varje dag, blir lidande när ett första utkast i stället ska promptas fram. Ibland fastnar en dessutom i det där första utkastet, som måste städas upp och justeras för att fungera som en vill. Det kan ta död på vilken skaparglädje som helst.
Det gäller mina egna promptade user stories lika väl som formgivarens utkast: en människa måste fortfarande stämma av vad modellen levererar. Men jag hoppas att dagens grafiska formgivare och AD:s får behålla det som betyder mest, glädjen i att skapa ur intet.
Grafisk formgivare och AD är något en är, inte något en gör. Det är där den större meningen finns: i tillfredsställelsen när en lyckas och det perfekta infinner sig och i den yrkesstolthet som medföljer.
